Antarktisfördraget

Antarktisfördraget är ett system av rekommendationer, beslut och åtgärder för hur Antarktis ska förvaltas. Enligt fördraget får kontinenten, omkringliggande hav och öar söder om 60:e breddgraden bara användas för forskning och andra fredliga aktiviteter. Antarktisfördraget antogs 1961 och 53 länder är i dag parter till fördraget.

Antarktisfördragets sekretariats webbplats

Antarktisfördragets parter

Antarktisfördraget slöts 1 december 1959 och trädde i kraft 23 juni 1961. Signatärmakterna (de länder som först skrev på fördraget) är: Argentina, Australien, Belgien, Chile, Frankrike, Japan, Norge, Nya Zeeland, Ryssland (Sovjetunionen), Storbritannien, Sydafrika och USA.

Parterna delas in i två kategorier: konsultativa (de länder som bedriver forskning och har beslutsrätt vid de konsultativa mötena) och icke-konsultativa parter. Av de 53 länderna är 29 konsultativa parter och 24 icke-konsultativa parter.

Sverige anslöt sig till Antarktisfördraget 24 april 1984 och fick konsultativ status 1988.

Lista över alla parter till Antarktisfördraget

Miljöskyddsprotokollet

Sedan 60-talet har kunskapen om Antarktis miljö vuxit. Insikten om konsekvenserna som en oförsiktig mänsklig verksamhet kan ha på de känsliga ekosystemen har ökat. För att höja skyddet av den unika miljön antog parterna 1991 särskilda regler. Dessa finns samlade i Miljöskyddsprotokollet till Antarktisfördraget och kompletterar övriga internationella överenskommelser om Antarktis.

Antarktis miljö och dess tillhörande ekosystem är av värde ur biologisk, vetenskaplig, historisk och estetisk synpunkt. Antarktis har därför blivit en kontinent tillägnad fred och vetenskap. Skadlig inverkan på luft, vatten, is och mark ska undvikas och djur och växter ska skyddas. Genom Miljöskyddsprotokollet ställs krav på att miljökonsekvensbedömningar ska göras inför verksamhet i Antarktis.

Internationella konventioner

I fördragssystemet ingår även sälkonventionen (CCAS) som antogs 1972 och konventionen om bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis (CAMLR) som antogs 1980. CCAS reglerar kommersiell säljakt, skyddar vissa sälar helt från jakt och reglerar kvoter för andra arter. CAMLR reglerar framförallt det kommersiella fisket, men även andra arter i den marina näringskedjan i haven söder om 60°S.

Sverige är sedan 1984 part till konventionen CAMLR men har inte tillträtt CCAS.

SCAR och COMNAP

En viktig komponent i fördragssystemet är organisationerna Scientific Committee on Antarctic Research (SCAR) och Council of Managers of National Antarctic Programs (COMNAP). SCAR och COMNAP fungerar som rådgivande instanser och har stort inflytande vad det gäller rekommendationer och bestämmelser kring Antarktisfördraget.

Sidan uppdaterades: 6 april 2017