NOA-Svalbard 2011

Forskarna reste med S/Y Eltanin från Longyearbyen till södra Nordenskiöld Land där fältlägret sattes upp. Under två veckors tid undersöktes den så kallade Torellska diskordansen. Det är en gräns mellan bergarter som blev deformerade under sen-neoproterozoisk fjällkedjebildning och överliggande yngre bergarter. Gränsen kan följas hundratals kilometer från södra till mellersta Spetsbergen.

Den neoproterozoiska (för 1 000–542 miljoner år sedan) utvecklingen av den kristallina berggrunden i dagens Arktis är kontroversiell. Fast den är oerhört viktig för vår förståelse av hur de arktiska områdena och deras naturresurser utvecklades under senare fjällkedjebildningar (orogeneser) och delningar av kontinenter, ända fram till nutid.

Spår efter gamla fjällkedjor finns på många platser i Arktis. I NOA-projektet letade man efter belägg för hur dessa områden passar ihop för att på det sättet få kunskap om de gamla fjällkedjornas beskaffenhet och utsträckning. Det är något av ett geologiskt pussel.

Svalbard ligger i det nordvästra hörnet av den eurasiska kontinentalsockeln och är ett nyckelområde för tolkningen av de stora neoproterozoiska fjällkedjornas förlopp längs och tvärs över den unga arktiska bassängen.

Forskningsledare

Jaroslaw Majka och Henning Lorenz
Institutionen för geovetenskaper, Uppsala universitet

Sidebar-image

Läs forskarnas bloggar från expeditionerna i Arktis och Antarktis.

Sidebar-image

I Svenska nationella polarforskningsprogram – 2014 och framåt beskrivs de forskningsprojekt som är prioriterade för stöd från Polarforskningssekretariatet.