Marktemperatur

Permafrost förekommer i stora områden i norra Skandinavien, det är framför allt utbrett på höga höjder. Permafrost kan, förenklat sägas vara mark som är frusen minst två år i rad, det är mark med ständig tjäle. I riktigt kalla områden, som i Sibirien och norra Kanada kan permafrosten kan sträcka sig flera hundra meter ner i marken.

Det övre lagret jord tinar sommartid, det skiktet kallas aktivt lager. Djupet på det aktiva lagret varierar beroende på jordens egenskaper, till exempel hur mycket vatten den innehåller. Torv som kan innehålla mycket vatten har ett aktivt lager på omkring 1 m medan morän som är en mineraljord inte kan innehålla så mycket vatten och därför har ett tunnare aktivt lager på omkring 0,5 m.

Landskap med permafrost har ofta karakteristisk terräng. Resultatet av permafrost i låglänt terräng är landformerna palsar, pingos, cirkel- eller polygonformade frostsprickor och iskilar i underliggande mark.

Varför och hur mäts jordtemperatur?

Jordtemperaturen mäts i två olika sorters jordar vid Abisko naturvetenskapliga station – morän och torv. De två olika jordarna har helt olika egenskaper på grund av deras skilda innehåll/material. Morän är en mineraljord och torv en organisk jordart. Torv fungerar som en svamp som suger åt sig och behåller vatten, medan moränen har svårare att hålla vatten. Vattenmängden i en jord är avgörande för dess värmekapacitet.

Temperatur är en indikator för hur jorden beter sig, det vill säga vilka geologiska, biologiska, kemiska och fysikaliska processer som sker i marken. Temperaturen varierar med djupet och mäts därför på flera djup; 0,2 m, 0,5 m och 1 m. Även eventuellt snötäcke mäts eftersom snön har isolerande effekt. Jordtemperaturen mäts vid samma tid var femte dygn.

Snödjupsmätning
Mätning av snödjup. Foto: Ola Eriksson

Vad händer när permafrosten tinar?

Pressmeddelande från Margareta Johanssons avhandling som presenterades vid Lunds universitet den 26 februari 2009 (publicerat 2009-02-17):

Permafrosten försvinner i norra Sverige

Områden med permafrost håller på att minska i norra Sverige. Varmare somrar och mer snö på vintrarna är två av skälen. Det framgår av en ny avhandling från Lunds universitet.

Permafrost är mark som är frusen året om minst två år i följd. Norr om polcirkeln är det vanligt med permafrost på grund av det kalla klimatet. Naturgeografen Margareta Johansson vid Lunds universitet har under flera år undersökt de låglänta myrmarkerna i trakterna kring Abisko. Permafrosten befinner sig där på randen av sitt utbredningsområde. Johansson konstaterar att permafrosten påverkas av klimatförändringarna.

– På ett ställe som vi har undersökt har permafrosten försvunnit helt från större delen av myren under det senaste årtiondet, säger hon.

Effekten av att permafrosten tinar är att marken blir instabil och kan kollapsa. Detta kan bli ett lokalt och regionalt problem i områden med städer och infrastruktur. Dessutom kan upptiningen orsaka ökade utsläpp av växthusgaserna koldioxid och metangas ur marken. Ungefär 25 procent av all landyta på norra halvklotet är områden med permafrost.

Den upptining av permafrosten som sker idag kommer enligt Margareta Johanssons bedömning sannolikhet att fortsätta. Hon anser det troligt att permafrost i låglänta områden inte finns kvar i Abiskoområdet om 50 år.

– De förändringar som jag har sett i permafrosten runt om Abisko kommer med nuvarande klimat att visa sig på fler ställen och min studie kan därför ligga till grund för studier i andra geografiska områden som står näst på tur, säger hon.

Margareta Johanssons forskning visar att permafrosten i Abiskoområdet tinar både ovanifrån och underifrån. Ovanifrån tinar den främst på grund av att somrarna har blivit varmare och att snölagret har blivit tjockare på vintrarna. Ett tjockare snölager fungerar som ett isolerande täcke, vilket gör att marken inte blir lika kall som om snölagret vore tunnare.

Underifrån tinar permafrosten sannolikt främst till följd av att grundvattnet har blivit rörligare. Margareta Johansson förklarar att den årliga nederbörden av både regn och snö har ökat rejält under det senaste årtiondet. Mer regn och mer smältvatten från snön skapar ökad rörelse nere i grundvattnet, vilket får permafrosten att tina. Mellan 1997 och 2007 föll sammanlagt 362 millimeter nederbörd per år i Abisko, vilket är en 20-procentig ökning jämfört med de mängder som föll under åren 1961 och 1990.

Mätserier

Diagram som visar marktemperatur för torv
Figur 1: Marktemperatur för jordarten torv under perioden 1982–2012. Värdena som visas är årsmedeltemperatur, som mäts på tre djup: 0,2m (blåa punkter), 0,5m (röda punkter) och 1,0m (gröna punkter). Det glidande medelvärdet (blå, röd och grön linje) visar medelvärdet av de 3 närmaste värdena.
Diagram som visar snödjup torvjord
Figur 2: Snödjup vid mätlokalen för temperaturmätningar av torv under perioden 1982–2012.
Diagram som visar marktemperatur för morän
Figur 3: Marktemperatur för jordarten morän under perioden 1982–2012. Värdena som visas är årsmedeltemperatur, som mäts på tre djup: 0,2m (blåa punkter), 0,5m (röda punkter) och 1,0m (gröna punkter). Det glidande medelvärdet (blå, röd och grön linje) visar medelvärdet av de 3 närmaste värdena.
Diagram som visar snödjup moränjord
Figur 4: Snödjup vid mätlokalen för temperaturmätningar av morän under perioden 1982–2012.
Diagram som visar nederbörd under november–april i Abisko
Figur 5: Nederbörd under november till april i Abisko, mellan åren 1982–2012, vilket ungefär motsvarar den period då den nederbörden huvudsakligen faller som snö.
Medeltemperatur under 1982–2012
Figur 6: Medeltemperatur under 1982–2012.

Sidan uppdaterades: 10 april 2017