”Att komma tillbaka till Wasa efter 30 år är nästan overkligt”

Dag Haugum, doktorand i byggkonstruktion vid Luleå tekniska universitet och universitetsadjunkt vid Linköpings universitet, var med och gjorde mätningar och iakttagelser när forskningsstationen Wasa i Antarktis byggdes 1988/89. Han ska nu studera hur väl träbyggnaden klarat det tuffa klimatet i syfte att optimera framtida byggande i trä i Norden.

Hur var resan till Wasa?

‒ Efter väntan på bra flyg- och landningsväder, så landade vi på glaciären nedanför Wasa på julaftonsmorgonen. Vi gjorde ett försök dagen innan, men var tvungna att vända tillbaka till den tyska forskningsstationen Neumayer. Jag fick en glimt av Wasa från luften så det var lite snopet. Bara någon timme efter att vi anlänt drog skyn ihop sig så mycket att landning hade varit omöjligt. Vi hade lite tur där. Efter 2,5 kilometers vandring uppför backen till stationen välkomnade den oss med en temperatur på 11,5 plusgrader inomhus. Ute var det minus 2,5.

Hur har de första dagarna på Wasa varit?

‒  Vi började med att hämta upp all utrustning med hjälp av en bandvagn. Resten av julaftonen gick åt till att starta upp de viktigaste funktionerna på stationen. Maten åt vi på den finska forskningsstationen Aboa där de även lyckades få till lite julstämning. På juldagen vaknade vi till full storm med närmare 30 meter per sekund i vindbyarna. Det var ett äventyr att ta sig de dryga hundra metrarna till den finska forskningsstationen för att äta lunch och middag. På annandagen avtog vinden och på eftermiddagen klarnade det upp till vackert väder.

Vilka mätningar har du kommit igång med?

‒ De första dagarna ägnade jag åt att packa upp och installera de givare som ska registrera data från olika delar av väggar och tak under hela perioden som vi är på plats. Prioriteringen låg på att få igång mätningarna så fort som möjligt. Givarna placeras inuti väggarna och för detta ändamål måste hål borras. På annandagen tillät vädret mig att installera de återstående givarna i ytterväggarna och i taket.

‒ De 22 dataloggrar som installerats i väggarna tickar på som förväntat. De har inbyggt minne och läser av temperatur och relativ fuktighet en gång i halvtimmen. Med jämna mellanrum gör jag en back up på datorn för att säkra mätdata. Övriga undersökningar görs med värmekamera för att kartlägga köldbryggor (otäta och dåligt isolerade partier). Jag använder en fiberoptisk kamera för att kunna titta inuti väggar och tak. En speciell högkänslig vindmätare används för att undersöka drag och ventilation. Sedan är naturligtvis ögonen ett ovärderligt hjälpmedel för att bedöma hur konstruktionen mår. Allt detta dokumenteras även på bild och film.

I vilket skick verkar Wasa vara?

‒ Att vädret är tufft på vintern kan man lätt konstatera. Den storm som vi råkade ut för på juldagen är ingenting mot vad som verkar försiggå när stationen är obemannad. Själva byggnaden har klarat sig bra även om ytskiktet har fått känna på 30 års krävande klimat. Kraftig sol och hård vind med snödrev och stenskott har satt sina spår.

Hur är det att vara i Antarktis igen?

‒ Att komma tillbaka till Wasa och Antarktis efter 30 år är nästan en overklig upplevelse. De första dagarna var det nästan som att jag fick nypa mig i armen. Men man vänjer sig och nu är vistelsen mer vardag. Wasa ligger på ett fantastiskt ställe. Att stå i solen vid fönstret i allrummet när klockan närmar sig midnatt och blicka ut mot grannberget Plogen som ligger två mil längre bort, det är en oförglömlig upplevelse.

Två mil bort ligger berget Plogen som kan skådas från allrummet på Wasa. ”Prickarna” på isen i förgrunden är bland annat containrar som transporterats med pistmaskin från Neumayer III och som omlastats för retur tillbaka. Foto: Dag Haugum
Midnattssol sedd från forskningsstationen Wasa 28 december 2019. Foto: Dag Haugum
Dag Haugum var med och gjorde mätningar och iakttagelser när forskningsstationen byggdes 1988/89. Nu är han på plats igen, 30 år senare. Foto: Dag Haugum

Sidan uppdaterades: 20 januari 2020