Text av: Håkan Grudd, expeditionsledare DML 2023/24

Som ett tjockt vitt täcke ligger inlandsisen över allt. När vi sitter på våra snöskotrar och kör timme efter timme får man lätt intrycket av ett fruset böljande hav. Bara på några få platser bryts den vita horisonten, där enstaka mörka fjälltoppar sticker upp ur isen som isolerade öar.

Det är också ett landskap i rörelse, en trögflytande mäktig massa av is som sakta men envetet rör sig ut mot havet, några meter per år.

Här är alltid minusgrader, året runt. All snö som faller stannar därför kvar och byggs på i lager efter lager. Lagren packas ihop och blir så småningom till is. I det inre av Antarktis har isen byggts på det här sättet i tiotusentals år. Där är inlandsisen 3–4 kilometer tjock. Här vid vårt läger närmare kusten är den som mest 1–2 kilometer tjock. Isen deformeras av sin egen tyngd och rör sig som en trögflytande massa ut mot havet, där isberg bryts loss och seglar iväg till varmare vatten. Smältvattnet kan sedan tas upp i atmosfären som vattenånga och med lågtryckens hjälp bli nya snöfall över kontinenten. Det är ett kretslopp som ständigt pågår.

Snökristallerna som faller runt vårt läger idag kommer alltså att bakas in i glaciären och nå havet om tusentals år. Det är ett hisnande tidsperspektiv!