Text av: Karna Johansson, läkare vid expeditionen DML 2023/24

När vi landade vid vår svenska forskningsstation Wasa i början på säsongen kändes det som att komma hem, trots att jag aldrig varit där. För man hade pratat, tittat på bilder och sett fram emot att komma dit. Känslan när vi kom fram till Svea var liknande. Detta dels för att vi hört mycket om denna stoiska svenska utpost i Heimefrontfjella. Dels för att vi väntat ut dåligt väder i arkarna i två dygn och var på väldigt gott humör när vi kunde sätta kurs över de snöpudrade glittrande vidderna.

Svea uppfördes säsongen 1987-88, sceniskt placerad på randen av en stor dal omgiven av mäktiga nunataker. För Håkan och Arjen var det ett kärt återseende, de var båda med i slutet på 80-talet när Svea uppfördes. De kunde konstatera att hon var sig lik, förutom att de blågula färgerna bleknat något. Vissa saker som de lämnat där fanns fortfarande kvar. Snödrivan vid porten hade dock växt sig enorm och likaså var dalen och omgivande glaciärer täckta av mycket mer snö än för 35 år sedan.

Om Wasa är som en väl utrustad fjällstuga så är Svea mer som en nödstuga. Hon har dock med allt som krävs om man behöver spendera några sommarveckor på Antarktis. Vi inventerade förråden, borstade av solcellerna på taket, och åt vår lunch medan vi njöt av utsikten. Och sedan var vi plötsligt färdiga. Den sista anhalten på vår fälttur var nu avklarad och vi beslöt oss att styra hemåt - hemåt mot Wasa.

Det var en lång körning med övernattning mitt ute på vidderna. Lägret packades upp och ner med sällan skådad snabbhet. Vi skämtade om att det var dumt att sätta toatältet på andra sidan leden, tänk om någon kommer körande när man ska upp mitt i natten! Men framåt fredag eftermiddag körde vi in på en nyskottad gårdsplan och möttes av glada tillrop och kramar från våra kamrater.

Lite omtumlade håller vi nu på att återanpassa oss till livet på Wasa. Berättar historier och visar bilder. Lär oss hitta efter alla ommöbleringar i containrar och bostadsmoduler. Njuter obeskrivligt av varm dusch och hårtvätt, efter tre veckors fältarbete. Det var dock svårt att sova inomhus igen, och vi var flera som valde att gå ut och lägga oss i kylan och blåsten, mjukt omhuldade av våra dunsovsäckar.

Nu väntar andra uppgifter. Stenprover ska sorteras och materiel lagas och packas om. Vi ska komplettera provtagningen i närområdet och kanske till och med börja planera för kommande års turer. Men det är, som man brukar säga, en annan historia.