Text av: Karna Johansson, expeditionsläkare

Hela veckan i Mannefallknausane har vi blickat mot den ständigt solbelysta bergskedjan i horisonten i väst, Heimefrontfjella. Den verkade alltid ha vackert väder och i måndags packade vi ihop lägret och åkte mot solen. Första lägerplatsen var vid foten av Tottanfjella som bjöd på helt okej väder, om än lite blåsigt. Jag blev själv väldigt fascinerad av den metamorfa klippan som bitvis utgörs av en helt annan sorts bergart än den röda graniten i Mannefallknausane. Den spräckliga stenen är full med lekfulla piruettliknande mönster, som om tiden håller andan mitt i en böljande rörelse. Även våra forskare har varit fascinerade, kanske inte så mycket av vackra mönster som av att vi har fått till två fina serier med prover på flera olika nivåer.

Igår kände vi oss färdiga med Tottanfjella och flyttade en mil västerut, mot Cottontoppen och Ardusberget. Jag fotade fascinerat de mäktiga vinddrivorna och tänkte att här blåser det nog en hel del, vilket visade sig vara dagens underdrift. Håkan, Andreas och jag lämnade av våra forskare i ett pass för provtagning och tog en tur för att rekognoscera framtida färdvägar. När vi kom tillbaka, en timme senare, fann vi dem klamra sig fast vid klippan för att inte blåsa bort! Vi valde en ny plats för provtagning, med mindre blåst, men ack vad vi fick slita för att få loss den bråkiga stenen. Nya tag i morgon, tänkte vi, och kröp till kojs.

Idag vaknade vi med iskristaller på rutorna, vinden vinande runt arkarna och planerade provtagningsplatser bekvämt insvepta i tjocka moln. Så vi beslöt oss raskt och samstämmigt för att det här är en dag som passar perfekt för att vila och hämta krafter inför framtida turer, sortera intryck och fylla på bloggen.

Om det finns något som är härligt, förutom att vara ute i finväder, så är det att vara inne när det är skitväder. Allt som behövs är raggsockor, en kopp te och en god bok, så kan stormen rasa utanför bäst den vill.

Heimefrontfjella, där solen alltid skiner, over and out.