Text av: Jane Lund Andersen, forskare på DML 2023/24

Jag heter Jane och jag deltar i denna expedition som forskare på projektet MAGIC-DML (Mapping, Measuring, and Modeling Antarctic geomorphology and ice change in Dronning Maud Land). I det här inlägget kommer jag att skriva lite om vårt vetenskapliga uppdrag och förklara hur vi använder stjärnstoft för att förstå hur det antarktiska istäcket har förändrats under tusentals år.

Den antarktiska inlandsisen är enorm. Faktum är att Dronning Maud Land-sektorn där vi har arbetat de senaste sju veckorna är ensam lika stor som Grönland, Baffin Island och Svalbard tillsammans. Men det är också en svår plats att ta sig till, och vi vet därför relativt lite om hur inlandsisen kommer att reagera på de pågående globala klimatförändringarna. Det är viktigt att vi förbättrar vår förståelse av detta, eftersom ökad isförlust från Antarktis skulle höja den globala havsnivån och negativt påverka kustsamhällen och städer globalt. Faktum är att isförluster i Antarktis är mycket viktigare för havsnivåhöjningen i Skandinavien än vad samma isförlust på Grönland skulle vara. Detta beror på att gravitationen från den antarktiska inlandsisen drar havsvatten bort från Skandinavien ner till Södra oceanen. Om den antarktiska isen smälter ökar vi därför både mängden vatten i haven och förlorar denna gravitationskraft vilket leder till att den globala havsnivåhöjningen blir större. För att bättre förstå den hur den antarktiska inlandsisen förändras i framtiden försöker MAGIC-DML-projektet rekonstruera hur inlandsisen reagerade under tidigare klimatförändringar. Men hur tar vi reda på när och var inlandsisen förändrades tidigare? Det är ett detektivpussel, och för att lösa det måste vi börja i en galax långt borta...

Stjärnstoft träffar jordens yta

När stjärnor dör i supernovaexplosioner accelereras partiklar ut i alla riktningar av stötvågen. En del av detta "stjärnstoft" färdas genom universum och hamnar på jorden. När stjärnstoftet träffar jordens yta med stor energi bildas nya partiklar som kallas kosmogena nuklider i bergarter på ytan. Denna process sker hela tiden, över hela vår planet, men hastigheterna är högre på höga breddgrader som Dronning Maud Land. Först när stenarna täcks av tjock is stängs produktionen av. Så genom att mäta koncentrationen i bergytor längs bergen (nunataker) som sticker över isytan idag kan vi rekonstruera när de senast täcktes av is. Detta hjälper oss att lägga pusslet om hur den antarktiska inlandsisen reagerade på klimatförändringar i det förflutna, och att förstå hur snabbt den kunde reagera i framtiden.

Vi närmar oss för närvarande slutet av den tredje och sista expeditionen av MAGIC-DML-projektet. Varje tidigare expedition har lagt till en viktig pusselbit. Från den första expeditionen lärde vi oss till exempel att nunataken Basen där den svenska stationen Wasa ligger var helt istäckt fram till för cirka 8 tusen år sedan. Det betyder att inlandsisen troligen var cirka 400 m tjockare då. Och från den andra expeditionen fick vi veta att inlandsisen snabbt tunnades längre österut längs den stora och snabbt strömmande isströmmen Jutulstraumen mellan cirka 9 000 år sedan och nutid.

I år har vi åkt våra snöskotrar till Dronning Maud Lands vilda västern och samlat in prover från nunatakerna Utpostane, Vestfjella, Mannefallknausane och Tottanfjellet. Vi har haft extremt tur med vädret och kunnat åka nästan överallt där vi hade planerat att åka. Faktum är att vi har haft så många fältdagar och samlat in så många stenprover att expeditionsledaren dag för dag såg alltmer orolig ut över besväret med att ta med oss alla dessa många kilon stenar tillbaka norrut.

Effektivt team

Gruppen som jobbat i fält har varit helt otrolig. Vanligtvis när jag gör fältarbete är jag ganska involverad i att samla in stenproverna, men den här gången har teamet varit så effektivt att jag mest har reducerats till att vara "hon-som-pekar-på-stenar-och-ta-anteckningar”. Endast ibland frågade någon om jag verkligen var tvungen att peka på de svåraste hörnen av nunatakerna närmast de brantaste kanterna... Och i lägret, när jag började undra om det kanske var dags att åka och gräva fram lite mer snö, hade Karna redan smält snö, kokat vattnet och fyllt på termosarna för ytterligare en dags dricksvatten. Och även middagen var klar.

Nu har vi varit tillbaka på Wasa i en vecka, proverna har packats omsorgsfullt i lådor, och vi och de är nästan redo att åka tillbaka norrut så fort vädret tillåter det. Framöver ligger några år av provanalyser med mycket laboratoriearbete innan vi kan se resultatet och lägga nästa bit i pusslet med den antarktiska inlandsisen. Det kommer att bli en magisk känsla!